Skriveriet. Bloggandet. Fyller inte direkt någon funktion i livet längre, men ibland så kommer tankarna & suget av att låta fingrarna leka över tangentbordet. Oftast när sömnen uteblir. Legat & snurrat i två timmar nu tills jag bestämde mig för att slå på lite musik & datorn. Försöker alltid låta bli det när jag har svårt att sova, men inte ikväll..
Vad tiden går.
Har nu spenderat 7 månader i Stockholm. 7 månader på mitt fantastiska jobb. 7 månader på samma ställe.
Måste vara något form av rekord?
Är för tillfället väldigt nöjd med vardagen. Lugnet infinner sig mer & mer i mig, en känsla jag inte är allt för van vid. Är ju en människa som levt i berg-o-dalbanans tecken större delen av mitt liv & har väl aldrig gått hand i hand med det andra kallar en harmoni. Men kan väl påstå att den här tiden på egna ben, i något nytt, med allt nytt har vart oerhört nyttigt & välbehövligt. Jag är absolut inte den människan jag var för ett år sedan, en oerhörd förbättring i mina ögon, vilket är absolut viktigast. "Du kan inte älska andra för ens du älskar dig själv" kan väl inte bli mer rätt? Jag är stolt & stark. När var jag det senast? På riktigt.
Har tvingats att ta tag i saker som jag inte ens ville röra vid. Har tagit tag i saker som jag länge velat men av olika anledningar inte gjort. Jag har börjat sjunga igen. Bara det.
Sprang över en låt på idag på vägen hem från jobbet. En låt med en text som fick mig att först rygga till, lyssna igen, tills jag satt med ett stort leende på läpparna, drömde mig bort, bakåt i tiden, bakåt i känslor.
Det är fantastiskt hur vissa människor kan sätta ord på saker, och hur man kan känna igen sig själv.
Jag älskar musik. Vilket fantastiskt sätt att uttrycka sig på.
I vilket fall som helst gav den här låten mig fjärilar i magen. Och jag är så oerhört tacksam, trots allt slit & alla tårar, att jag släppte mina murar & tillät mig själv att kämpa & känna. Tror inte det är så många människor i mitt liv som förstår hur mycket det krävdes.
"Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det
som hon dog, inombords, så vändes världen uppochner, då hon en dag
träffa en annan, han var mer så att han la band på sig själv och kände sen
ofta att han inte var en tillräcklig människa.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer, bytte
kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans,
tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Han var den som lätt blev deppig, men var tyst om saken,
stängde in sig i sitt lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där
utan bön. Och inombords så vändes världen uppochner då han en dag
träffa en annan, hon var mer för att leva ut i brand ur känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.
De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer,
bytte kyssar, de fick inte nog av varann. Bytte nycklar, bytte kläder,
bytte tankar. Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans,
tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans. Dela kärlek, ville vandra.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Och jag vägrar släppa taget."
Tillsammans - Albin Gromer
Och nu står jag här. Med hela livet vid mina fötter. Med alla möjligheter & verktyg att fortsätta denna resa om & för mig själv. Helt fantastiskt peppad. Som Evelina sa idag "den bästa tiden är nu". Och det är verkligen så. Saker faller sällan på sin rätta plats, man får själv se till att de gör det. Och blir det en stor jävla käftsmäll av det hela så blir det, som jag alltid sagt : "tur att man gillar lite stryk".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar