And I would come back and admit that it wasn't your fault
But I'm tired and unwilling to be the only one who was wrong
Det är både lite läskigt & skönt att gå omkring med känslan av att man rycker lite på axlarna åt det mesta.
Inte det att man inte bryr sig om saker & ting, för det gör de flesta människor jämt, bryr sig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det heller, har hamnat i ett sådant skönt lunk så saker får bara hända. Blir det så blir det, blir det inte, så är det okej också. Likgiltig? Ja, fast ändå inte.
Äh. är bara snurrig nu känner jag.
Något jag funderat lite över i min ensamhet på senaste tiden är också frågeställningen "vart är jag på väg?". Och jag har verkligen ingen aning. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av Stockholm, av mitt jobb, av den här fasen i mitt liv överhuvudtaget. Vad vill jag göra? Var ska jag göra det när jag väl kommer på det. Med vem? En sak jag är väldigt säker på nu, efter ett halvår av tumult på i princip alla plan, är att jag är otroligt nöjd över att jag faktiskt flyttade hit, valde Stockholm framför både Åre & Linköping.
Jag behövde det här & jag älskar den här stan & de människor jag både kommit närmre & lärt känna.
Klapp på axeln till mig själv att jag faktiskt gjorde det jag sa att jag skulle göra, fick jobbet jag ville ha & framför allt stannade kvar när det blåste storm som mest i mitt liv & tog mig ur det. Det kan ju bara bli bättre..
Nu ska Pia The Housewife ställa sig vid spisen. Matlådor ska ordnas & sen kan det nog trilla in en till hungrig själ senare som kan behöva något gott!
På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar