Om dryga månaden ska jag bli moster för första gången, till världens finaste lilla prins eller prinsessa.
Kajsa & Olof ska bli mamma & pappa, bli en liten familj. En ny tid är kommen.
Jag längtar så fruktansvärt mycket, så himla mycket kärlek som vill ut.
Just nu är det många i min bekantskapskrets som har fått eller ska ha barn.
Facebook/bloggar kryllar av fina gravidmagar. Det är så fantastiskt, och jag är
så himla glad för allas skull.
Ändå ligger den där skuggan där. Som jag har fått kämpat med i ett halvår nu.
En sorg & frustration varje gång jag ser det där vackra.
Jag hade gått mer än halvvägs nu, om min kropp inte hade sagt ifrån.
Jag & Robin skulle väntat vårt första barn. I höst skulle vi varit en familj.
Men - det var inte menat att vara eller bli. Och det är så jag får se det.
Han var i Åre när allt hände, med hela säsongen kvar.
Jag var här nere. Ensam, ledsen, frustrerad, uppgiven.
Tur att jag har de vänner jag har, vilken support. Tack.
Det har gjort mig starkare - och viktigast det har hänt.
Inget jag kan ändra, påverka.
Men det har hänt.
Och i snart ett halvår har jag inte ens vågat yppat orden "missfall", "bebis" eller "what if"
för att det har känts som något jag inte har fått eller kunnat prata om.
Men det är klart jag kan, jag är absolut inte ensam om det,
varken den första eller sista.
Men det gör ont. Det är sorgligt. Hemskt.
Men viktigast - innan det hände, visste jag inte ens om jag ville ha barn.
Nu vet jag.
Klart jag en dag ska bli mamma.
I know the distance is a factor
But I stretch as often as I can
My goal's to reach your hands any day now
Please don't blame me for trying
To fix this one last time
I have a hard time as it is
Because I miss you love
I miss you love
I miss you love
I miss you love
Don't act like you don't know me
It's still me I never changed
I'll be here when you come back
Älskar dig av hela mitt <3
SvaraRadera